Vägen mot (halv)maran

För ungefär ett år sedan - i Maj 2011 - satt min kollega Lasse och sade att hade han bara någon som coachade honom (han kan möjligen menat tjatade) skulle han kunna komma ut och träna mer. Där och då sade en annan kollega och jag att vi skulle gå runt Göteborgsvarvet och att vi skulle försöka coacha Lasse till att gå med.

Vi började med att gå ut en stund på lunchen, ca 45 minuter per dag om inte vädret var alltför eländigt. Efter bara några dagar tappade vi Lasse men vi var ett litet gäng som gick varje lunch. Min matchvikt var vid den här tiden ca 134 kg och min träning bestod av något spinningpass i veckan om jag hann.

I slutet av Juni hade jag gett mig fan på att jag skulle springa åtminstone en del av Göteborgsvarvet och började därför träna på egen hand. Jag började med intervaller, 4 minuter gång + 1 minut löpning runt en skogsbana. Ibland 2,5 km, ibland 5 km.


Ibland kändes det bra, ibland dåligt. Ibland fick jag ont i ett knä eller en höft, ibland hade jag inte ont alls. Jag hade dock sällan ont på samma ställe två gånger i rad.


På de här rundorna höll jag ett tempo på mellan 9 och 10 minuter per kilometer. Make no mistake, jag var rätt slut efter de här rundorna. En snittpuls på 160 och en maxpuls på 185 visar att jag i alla fall ansträngde mig.


En liten anekdot: När man kör intervaller som dessa här kan det, även om det går långsamt, bli så att man faktiskt kommer i kapp människor. Vanligtvis gående sådana. Jag lyckades i alla fall springa ikapp en tjej som promenerade med sin hund. Eller i kapp och i kapp, när jag började gå igen var jag kanske 30-40 meter bakom henne. Hon gick dock lite fortare än jag så hon drog ifrån. När det var dags för mig att springa igen kom jag åter ikapp, kanske 20 meter ifrån. När dett upprepats några gånger stannade tjejen och släppte förbi mig. Hon undrade nog vad det var för pervo som sprang ikapp henne hela tiden.


Så här höll det på en bit in i Juli då semestern drog igång. Under semestern gick jag ett par gånger och hann med att springa 3 gånger innan jag fick en Mycoplasmainfektion och två veckors vila var ett faktum.


Augusti kom och med det en ny bekantskap som har hjälpt mig enormt; viktpuls.se. Viktpuls är en site där man kan lägga in sin vikt. Det kan man ju i Excel också men viktpuls använder sig av en speciell algoritm för att räkna ut din nuvarande vikt vilket gör att dina tillfälliga upp- eller nedgångar jämnas ut.
I mitten av Augusti började jag springa igen nu med ett temp på ner mot 8 minuter/km. Den 28/8 2011 sprang jag 5 km för första gången. Tiden var 39:51 och så här skrev jag i träningsloggen:

Första gången runt 5 km. Sprang faktiskt hela vägen. Nu ska jag bara springa 4 ggr så långt i samma hastighet så klarar jag mitt göteborgsvarvsmål. ;)

Min vikt var så här i slutet av augusti 129,4 (justerad).

I början på Oktober sprang jag nästan bara 5 kilometersslingor och började nosa på tider ner mot 7 min/km. Efter en veckas semester i Egypten, helt utan träning, låg vikten på 122,2 kg. 21/10 sprang jag för första gången 7,5 km i ett tempo på 7:30 min/km.


I November började benen protestera lite när jag ökade träningsdosen. Jag började gå på gym för att hålla igång träningen och det var då jag ställde mig på ett löpband för första gången. Det är faktiskt skittråkigt att springa på löpband men ibland är ju underlaget sådant att det är svårt att springa ute. Det är dock under protest jag ställer mig på ett sådant.
I slutet på November var vikten nere på 118 kg.

December. En jobbig månad för en som vill springa och gå ner i vikt. Träningen bestod av spinning, gym och löpning på löpband. Det åts förmodligen lussekatter, god mat och en massa annat som skulle klassas som "onödigt" av många men för mig är det en absolut nödvändighet.


Jag känner att jag behöver skriva några ord om mat. Maten är naturligtvis en del i en viktnedgång. Vilken metod har jag då använt? LCHF, GI, LCHQ, Rawfood? Ingen av dem. Jag äter precis samma mat som tidigare bara mycket mindre, kanske hälften så mycket. Jag är nämligen av den uppfattningen att "metoder" som de ovan är kurer. En kur är ofta begränsad i tid och har normalt ett specifikt mål. Sådana mål kan vara att man ska gå ner 10 kg på 4 månader för att vara fin till sitt bröllop. Det är helt OK att köra en kur då. Ska du förändra din livssituation funkar det inte med kurer. Kurerna har ofta strikta regler för vad du får och inte får äta. Det innebär att du ofta får försaka viss mat. Det kan vara potatis, bröd eller sötsaker av olika sort. Det finns nog få kurer som rekommenderar bullar och kakor. Man ska komma ihåg att om man hela tiden får sitta bredvid och säga "Nej, tack." när det bjuds på fredagsfika på jobbet eller när det blir efterrätt efter middagen hos farmor och farfar blir man ganska less efter ett tag. Man orkar inte i längden, det är bara så. Alla kan stå emot bullar i ett halvår eller så. Kanske ett år, till och med om man har riktigt, riktigt bra karaktär och en väldig målmedvetenhet. De flesta klarar det inte. När vi väl börjar äta "dåligt" igen kommer kilona vi tappade tidigare tillbaka, inte sällan med ränta.
Jag äter allt; godis, bullar, bröd, potatis och snacks. Jag äter inte chips, men det är mest en fix idé. Jag äter bara mindre av det. På det viset behöver jag inte försaka någonting även om jag inte heller kan môla i mig, som vi säger i Göteborg.
Som exempel kan jag ta spaghetti med köttfärssås. Förr, innan semestern 2011, köpte vi 1 kg blandfärs till köttfärssåsen. Det räckte till en middag för fyra personer (två vuxna och två tjejer i tolvårsåldern) och en lunch var till mig och min fru. Idag köper vi 500 gram blandfärs och det räcker ändå till en middag och två luncher.


OK, 2012 har dragit in med stormsteg. Vikten efter jul och nyår har landat på 117 kg. Den milda vintern gjorde att jag kunde springa ute även om jag varvade med lite löpband. Fotbollsträningen med BFF F99/00 drog igång också med löpträning och core en gång i veckan. Nu sprang vi bara 2-3 km per gång men det är ju träning likafullt. Jag fick ihop mina 3 pass, minst, i veckan och är väldigt nöjd med vintern.


Februari och trots att det ligger lite snömodd och kan vara ganska halt på sina ställen får jag ändå mina löppass. Tiderna ligger konstant på under 6:50 min/km på 7,5 km. Vid februaris utgång väger jag 112,8 kg.


Vår! Mars bjuder på den första milen på asfalt. Rätt så mycket asfaltslöpning och efter några gånger började jag känna av min höft. En konstig smärta som som är ganska svår att definiera var den sitter. Jag hoppas att en bättre hållning ska lösa det problemet. Vikten vid Mars utgång är 111,1 kg.


En och en halv månad kvar när Mars blir April. Träningen går som den ska, inga smärtor att tala om. Ligger och kör på 7,5 km i skogen för att spara kroppen och inte dra på mig skador. Det hade varit skönt med ett halvår till men det är som det är. Vikt efter April: 109 kg.


Vi är just nu 11 dagar in i Maj. Senaste invägningen var i morse, 108 kg. Nu är det full laddning som gäller.


Om vi summerar allting så har jag gått ner 26 kg och sprungit 398 km. Jag har sprungit i snitt 8 km per vecka.


Imorgon är det dags för Göteborgsvarvet. 21 km. Sitter nu och kollar på Sverige-Ryssland i hockeyVM. Nervös. Det beror förmodligen inte på hockeyn.

Skillnaden som inte finns

I lördags den 10:e december hade rasister (jag vet faktiskt inte vilken organisation) en demonstration i Stockholm.

Naturligtvis hölls även en motdemonstration vilket jag helt och hållet sympatiserar med men det som slog mig när jag följde twittertaggen #nazifritt är att det inte är någon som helst skillnad på “fascister” och “anti-fascister” förutom en sak: Målet för hatet.

Retoriken är densamma, den inbördes beundran är densamma och den totala avsaknaden av självkritik är densamma.

Jag hittade bl.a. den här tweeten från Svante Tidholm, journalist och filmare m.m.

Då jag frågade om det inte var ganska intolerant att HATA en hel yrkesgrupp utspann sig följande dialog:

(Kan även ses på bettween.com)

Precis samma retorik som man kan se om man kritiserar rasister. Först ett ironiskt svar och sedan ett avfärdande med att man är okunnig. Man blir helt enkelt klappad på huvudet och idiotförklarad.

Hatet finns där dock, hela tiden. Om man säger emot blir man ombedd att dö:

Svante Tidholm är långt ifrån ensam men idag får han utgöra exemplet.

Ironin blir fullkomlig med en senare tweet, i ett helt annat ämne:

 

“Det finns så mycket haters därute”. Svante är dock ingen “hater”, han hatar ju bara dem som förtjänar det.

Kontentan är att det OK att hata. Så länge man har rätt.

 

Andra intressanta konversationer:

@sdopping/@svantetidholm

Barnporr, näthat och självcensur

SvD Kultur har haft en artikel inne angående det s.k. Manga-målet. Det handlar om Manga-översättaren Simon Lundström som har fällts för barnpornografibrott i både tingsrätt och hovrätt.

Vad som skrivs i artikeln är intressant men inte tillnärmelsevis så intressant som SvDs självcensur och kommentarspolicy.

Jag tillhör de som anser att barnpornografibrott ska bekämpas så långt det går med demokratiska medel. Med demokratiska medel menar alltså att man inte ska spärra in pedofiler utan rättegång t.ex.. Om man uttrycker åsikter som mina d.v.s. åsikter som har stöd i sveriges Grundlag, FN:s konvention för mänskliga rättigheter m.fl. blir likt förbannat anklagad för att vara pedofil eller, i bästa fall, “pedofilkramare”. Det ironiska i detta är att jag blir kallad detta av en person, NoBoyToy, som själv anser sig vara utsatt för s.k. näthat.

Hon verkar ju dock inte själv inse att hon hatar vitt och brett.

 

Så, till självcensuren: När artikeln först publicerades hade man en bild som illustrerade artikeln. Under bilden ställde man frågan “Åtalbart?”. Frågan finns fortfarande kvar men bilden är borta. Som tur är finns ju Googles cache:

Uppenbarligen är man alltså så skraj för repressalier att man tar bort en bild som den ovan. Här har vi ju det stora dilemmat med dagens barnporrlagstiftning; inte ens medierna vet vad som är OK och inte så därför tar man bort bilder som den ovan för att vara på den säkra sidan.

Naturligtvis är detta allvarligt. Nationell media som censurerar sig själva eftersom de inte vet var gränsen går! Vi går dock mer och mer mot detta beteende, verkar det som.

 

Så till en annan sak på temat: Piratpartiet röstade nej till censur av Internet. Återigen har vissa totalt ignorerat vad PP menar. Bloggen Nejtillpirater producerar ett nytt lågvattenmärke i inlägget “Piratpartiet röstar nej till åtgärder mot övergrepp på barn”. PP röstade nej till att BLOCKERA dessa siter och vill istället ta ner och åtala de ansvariga. Man vill ha ett bättre samarbete inom EU för att snabbt ta ner dessa siter. Hade jag varit mer som Nejtillpirater hade jag kunnat skriva “Nejtillpirater vill ha mjukare lagar mot barnporrsiter”. I NTP:s inlägg ställs frågan om priciper är så viktiga att man inte ens ställer sig på utsatta barns sida. Svaret på det påståendet är att Ja, principer är så viktiga. Man kan nämligen inte bygga ett samhälle på känslor, man måste bygga det på principer. Principer gör att människor ibland hamnar i kläm men man kan inte rädda alla. Principer är så viktiga att människor har dött för dem. Människor har misshandlats för dem. Människor har dödat för dem. Så viktiga är principer och man kan inte döma efter känslor i brottsmål, man måste döma efter principer. I manga-målet måste man lägga känslorna åt sidan och fundera på vart domslutet leder för samhället i stort. Att nationell media censurerar sig själv bryter mot principen om en självständig press och ett fritt samhälle.

När är det OK att skylla på inkompetens?

Jag har varit bortrest ett tag så jag är nog lite sen in i det här men vad jag har läst hittills om den s.k. Juholt-affären verkar det ju vara så att Juholt och eventuella rådgivare inte har förstått hur det här med redovisning, bidrag och andra förmåner fungerar. “Reglerna är oklara”, säger man.

 

Varje år ett par månader efter Jul sitter jag framför datorn med min FÖRENKLADE deklaration (tack Skatteverket!), går igenom bilavdrag, ränteavdrag, inkomstskatt, uppskov från försäljning av bostad m.m. m.m. För mig är detta en djungel som jag inte har ett totalt grepp om och när jag läser “Dags att deklarera” för att räta ut alla frågetecken står jag likt förbannat kvar med känslan av att inte ha fattat helt och hållet.

Frågan är då denna: Nöjer sig Skatteverket med förklaringen att jag har gjort för stora avdrag p.g.a. att reglerna, för mig, är oklara? Kan jag hävda inkompetens och komma undan?

Troligtvis inte. Det är just det här som späder på det politikerförakt som finns i landet. En anställd som snor 100 spänn ur kaffekassan får sparken och stora problem att få nytt jobb medan en topp-politiker kan sno åt sig hundratusentals kronor, hävda inkompetens och fortsätta styra landet. Jag säger inte att det är rätt att sno ur kaffekassan men “vi” och “dom” spelar liksom inte på samma plan.

Expressen fuskar med sanningen

Expressen har idag en artikel om en ung kvinna som har ringt SOS Alarm fyra gånger på fyra dagar men inte fått någon ambulans. Expressen har sin vinkel klar fån början: Se till att folk blir upprörda på SOS Alarm.

I kommentarerna kan vi läsa saker som att det är mord, personalen är “fascistdjävlar”, de ska in i fängelse m.m. Vad dessa kommentatorer har missat är att artikeln I Expressen är ett noga utvalt derivat av en artikel i Sundsvalls Tidning där man kan läsa betydligt mer om själva dödsfallet. Framförallt kan man läsa att mamman till den unga kvinnan säger:

- Då hade hon tagit två olika sorters läkemedel och det var av den farliga kombinationen som hon dog, säger mamman.

Innan hade kvinnan klagat på feber och frossa, symptom på en helt vanlig influensa.

Så varför tar Expressen medvetet bort avgörande information i rapporteringen?

Naturligtvis av ekonomiska skäl, det fattar jag med, men var finns det journalistiska värdet i att ta bort informationen?

Edit: Uppenbarligen insåg man själv hur korkad artikeln var och ändrade den därför så att det tydligt står att dödsorsaken var läkemedelsrelaterat och tagit bort kommentarerna.

Likheten mellan polis och IT-tekniker

I en artikel I SvD angående maskeringsförbudet är alla egentligen överens om att det är en onödig lag och Per Engström, sektionschef på RPS säger: “Det har inte haft någon avgörande betydelse för vårt arbete”.

Ändå anser Per Engström att maskeringsförbudet ska behållas, eftersom det är ett verktyg som ger polisen rätt att snabbt ingripa mot potentiella våldsverkare.

Likheten mellan polisen och en IT-tekniker som blir av med en behörighet är slående. Det kan vara en behörighet som man inte använder men blotta tanken på att ge upp ett verktyg I lådan tar emot.

Förvirrat om hot mot internet. Det stämmer.

På SvD Brännpunkt skriver Niclas Ericsson en kommentar till DN:s artikelserie Vårt Internet och det är jobbigt att se att samma fel begås gång på gång.

Ericsson skriver bl.a.

Är det frihet att tonåringar kan beställa knark och anabola steroider från sitt vardagsrum? Att barn får sexuella inviter från vuxna? Eller att ryska maffian erbjuder dina kontouppgifter till försäljning?

Ovanstående är fullständigt irrelevant. Klart att det inte är OK. Det är inte OK AFK och det är inte OK online heller. Bara för att man tycker att man ska ha frihet på nätet innebär det INTE att man tycker det är OK att begå brott.

Det finns felaktiga uppfattningar om att vi som tycker att nätet ska vara öppet och fritt inte tycker att samhällets lagar ska gälla där. Det är fel. Fullständigt fel.

Se det så här: Det som Niclas Ericsson vill är att vi ska legitimera oss på nätet, vi ska inte kunna surfa runt anonymt. Många håller med. Om man läser citatet ovan som “icke insatt” tycker man naturligtvis att det är åt helvete att man kan beställ knark på nätet. Nå, det tycker flertalet av oss andra också. Om vi då analyserar lite vad Ericsson skriver är det fölande:

• Du ska alltid kunna legitimera dig på nätet och identitetskontroller kommer att utföras när som helst.
• Staten loggar vilka siter du har besökt, vem du har mailat med, vem du har chattat med o.s.v.

Gemene man tycker säkert inte att detta är farligt, man drar fram det gamla “Rent mjöl i påsen”-argumentet. Men, vad händer om vi applicerar detta på verkligheten utanför nätet?

• Du ska alltid kunna legitimera dig, och polisen har kontroller på stan.
• Du ska lämna in en rapport till staten om var du har varit, vem du har pratat med och posten loggar vilka adressater du skickat brev till.

Är det bara jag som får östtyska vibbar?

Vi nätliberaler vill bara att samma lagar ska gälla på nätet som AFK. Hur svårt kan det vara att fatta?