I lördags den 10:e december hade rasister (jag vet faktiskt inte vilken organisation) en demonstration i Stockholm.
Naturligtvis hölls även en motdemonstration vilket jag helt och hållet sympatiserar med men det som slog mig när jag följde twittertaggen #nazifritt är att det inte är någon som helst skillnad på “fascister” och “anti-fascister” förutom en sak: Målet för hatet.
Retoriken är densamma, den inbördes beundran är densamma och den totala avsaknaden av självkritik är densamma.
Jag hittade bl.a. den här tweeten från Svante Tidholm, journalist och filmare m.m.
Då jag frågade om det inte var ganska intolerant att HATA en hel yrkesgrupp utspann sig följande dialog:
(Kan även ses på bettween.com)
Precis samma retorik som man kan se om man kritiserar rasister. Först ett ironiskt svar och sedan ett avfärdande med att man är okunnig. Man blir helt enkelt klappad på huvudet och idiotförklarad.
Hatet finns där dock, hela tiden. Om man säger emot blir man ombedd att dö:
Svante Tidholm är långt ifrån ensam men idag får han utgöra exemplet.
Ironin blir fullkomlig med en senare tweet, i ett helt annat ämne:
“Det finns så mycket haters därute”. Svante är dock ingen “hater”, han hatar ju bara dem som förtjänar det.
Kontentan är att det OK att hata. Så länge man har rätt.
Andra intressanta konversationer:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar